söndag 7 december 2008

Noise Pollution

Japan är ett land som låter. Det är mycket ljud. Hela tiden. Och överallt.

Allting pratar och det är en strid ström av "public annoncements" som strömmar mot en. Oftast på en svår och (för oss utlänningar) ibland obergriplig japanska där man använder de mer hövliga grammatiska artighetsformerna. Speciellt när man åker tåg och lokal trafik så ropas det konstant ut information om allt och till alla. Och när man kliver på bussen där bak säger en röst i en högtalare -"Var vänlig och tag en biljett". När lastbilarna svänger ropar en varnade(kvinno-)röst till övriga medtrafikanter från en högtalare på utsidan. -”Nu svänger vi till vänster!”. Rulltrappor och transport-banden varnar när man skall kliva av. Vending-maskinerna som säljer läsk/kaffe/öl/sake etc, biljettautomaterna för tågen och tunnelbanan samt de publika telefonerna hälsar en välkommen och tackar den högt ärade Kunden för förtroendet. Hissar berättar om de är på väg upp eller ner. Men det är också mycket tjut, pip och surr. T ex när Shinkansentågen snart skall/vill stänga dörrarna ljuder en oerhört stressande signal på hög ljudnivå över hela perrongen (blandat med stinsens höga varningsrop). Övergångsställen visslar när det är rött och spelar en glad melodi när det är grönt. Så långt är allt ändå ganska lugnt.

Men så har vi bilarna med högtalarna på taket. Utmärkta högtalare av god kvalité med volymen alltid på högsta nivå. De mer snälla bilarna är återvinningsbilarna som samlar ihop kylskåp och annat otympligt. De hörs flera kvarter långt bort att de är på gång. Sen så har vi politikerna med sina kampanj-bilar. Ibland åker de bara förbi och sprider sitt budskap. Kanske ett gäng tjejer har bil-fönsterna nere, hurrar och vinkar med sina flaggor. Ibland står dock de stilla framför stationstorget, politikern kliver upp på taket och pratar länge (och högt) om sina val-löften. Sist har vi de politiskt extrema. Oftast höger-extremister som åker runt i sina svart-vita bussar med japanska flaggan målat och spelar militär-marscher från 2:a världskriget varvat politisk propaganda. Hur högt som helt med många högtalare på taket. Även om man sitter inomhus slipper man inte undan. Torget utanför vårt kontor i Shin-Yokohama var ett vanligt tillhåll för dessa och det var alltid lika påträngande. Man undrar varför de får hållas? Kanske åberopar de yttrandefriheten? Ett annat sällskap som dock inte kan göra detta är motorcykel-gängen som åker runt på nätterna. Deras motorcyklar låter som trimmade mopeder utan ljuddämpare och de åker i stora klungor genom stan och gasar motorcyklarna på max-varv bara för att väcka uppmärksamhet. Hur kan de få hållas undrar man argt när man vaknar mitt i natten.

Bland de mer trevliga ljuden är Kl 17-melodin som spelas i kommunala (?) högtalare uppsatta lite här och där. Kanske betyder det (eller betydde det en gång i tiden)att arbets-(eller skol-)dagen är slut. Inne på stationsområdet hör man ibland en ganska utdragen ”ding-dong” signal som jag inte ännu fattat vad den betyder. Kanske är det -”Allt är väl, allt är OK”. Kastanje-försäljaren framför stationen hemma i Yamate ropade med en mjuk melodi för att locka kunder. Det berättas och att förr fanns det en brandvakt som gick omkring i kvarteret och ropade att -”Allt är väl, ingen fara”.

Generellt kan man dock säga att det ligger en ganska hög ljudmatta i bakgrunden som vi inte är vana vid. Jag tror dock att japanerna inte tänker så mycket på det. Min kollegor på Olympus förstod inte alls vad jag menade när jag frågade dem om de inte hör oljudet i personalmatsalen från alla pipande kassa-maskiner. Det fungerar så att för varje rätt man plockar till sin bricka drar man sitt företags-kort i läsaren och den ger ifrån sig en inte helt angenäm signal (mycket högre än i kassan hemma i Sverige på ICA). Det blev ofta ganska många små-tallrikar på brickan så det var en ständig kakofoni av toner i hela matsalen när alla skulle hämta mat. Eller när jag frågade en svensk vän sedan länge bosatt i japan om han inte hörde oljudet längre. Han hade också först svårt att förstå vad jag menade. Det verkar som om ljudet inte stör längre utan har blivit en del av den trygga vardagen. Så måste det ju vara. Hur kan man annars förklara att folk står ut i t ex Pachinko (och spel) hallarna. Dit man ju går för en kort stunds avkoppling efter arbetet.

onsdag 19 november 2008

Cykelspaning


I Japan har alla cyklister damcyklar. Nåja nästan alla.Visst finns det herr-cyklar i formen av mountain-bikes, racers osv men de är mycket ovanliga. Jag skulle ända vilja säga att minst 80-90% av den cyklande befolkningen cyklar på damcyklar. Alltså även männen.


Det är ganska enkla cyklar vid en 1:a anblick. Man skulle kunna gissa att modellen som sådan har en typ minst 50 år på nacken.Inga moderna cyklar alltså. Ett rejält symmetriskt stöd därbak. Enkla cykellås.Vanligt med stora cykelkorgar fram och bak.Männen slänger sin ofta jobb-portfölj i cykelkorgen där fram. Man ser även barnstolar. Vanlig modell därbak. Men där fram en slags special variant frampå styret där barnet sitter liksom mellan armarna på mamman. Det är oftast mamman (eller farmor) som är ute och cyklar med barnen. Nästa aldrig några hjälmar. Inte ens på barnen.


Man cyklar ganska långsamt. Det är mera att man cruisar fram än cyklar medvetet fort framåt. Och man cyklar på trottoaren. Mitt bland alla gående.Ofta är sadeln långt nere så det ser generellt ut som så att man inte "trampar ut" cykelvarvet helt och hållet utan man trampar lite framhukat och med ganska böjda ben.Vid övergångställen finns en specialfil för cyklar. Men den struntar man ofta i. Om det är mycket folk som står och väntar och det blir plötsligt grön gubbe är det ett sammelsurium av gående och cyklande som korsar övergångstället. Sällan några krockar dock. Lite ringklockor hörs ibland. De skriande bromsljuden har vi redan talat om. Det skär verkligen i öronen och man hoppar blixtsnabbt undan om hör det bakom sig. Jag tror dock denna enklare version av cykel är optimal för cykelbeteendet i Japan. Det behövs inget annat. För den som vill cykla långsamt räcker det med denna konstruktion. För mig som ville cykla lite fortrare blev det lite väl blir bumbigt med mycket upp och ner på (dock avfasade) trottoar-kanterna. En klassisk sadel med fjädrar därbak som finns på det japanska cyklarna kommer bättre till pass. Elmotorer har dykt upp också. Men på den gamla klassiska ramen. Ibland ser man också ett slaggs specialhållare på styret. Det tog ett tag innan jag fattade vad det var till. Det är ett paraply-hållare. Och det är klart, vill man cykla med paraplyet uppfällt och fastsatt på styret, då får det ju inte gå så fort.


Nu till lite om cykelparkering i Japan. Det är faktiskt ett problem. Dels för att om man inte styr upp det blir det stora hopar av cyklar framför stationerna. (Vanligt att ta cykeln till stationen) Därför är det i de stora städerna ofta förbjudet att parkera cykeln framför stationen. Det fick dock cykelparkeringshus där det kostar lite att parkera. Stora uppsatta kartor visar vilka gator som har cykelparkerings-förbud. För mig på min cykelresa var det ofta ett problem att hitta var jag skulle ställa cykeln för natten eftersom jag ofta letade hotell just i bakvattnet kring järnvägstationerna. Struntar man i det och parkerar ändå (och det gör folk ofta) forslas cykeln bort. Det fick jag erfara under min tid som trainee på Olympus. En av mina kollegor hade lånat mig en cykel den tiden jag var här. Sista dagen på jobbet (den dagen jag skulle lämna tillbaka cykeln) åkte jag in till Tokyo och köpte lite presenter till mina japanska kollegor. Jag parkerade cykeln lite slarvigt vid stationen och när jag kom tillbaka var den naturligtvis borta! Tog ett bra tag innan jag fattade vad som hänt. Till slut hittade jag under stor ängslan till uppsamlings-platsen, letade runt bland alla cyklar och fick slutligen kvitterat ut cykeln. Ingen angenäm upplevelse. Eftersom cykeln var mitt viktigaste viktigaste och enda transportmedel denna gång var jag extra-noga med var jag ställde cykeln.

lördag 15 november 2008

Tokaido-Shinkansen.



Sitter på Tokaido-Shinkansen Nozomi Nr 12, i full fart mot Tokyo. Det går fort. Mycket fort. Uppåt 270 km/h. Fart-upplevelsen finns där men den tas bort lite av att man åker en bit ovanför marken. Spåren går i en specialränna uppe på broar ovan mark och är separerad helt från all övrig tåg tågtrafik och har en bredare spårvidd. (Den vanliga spårvidden i Japan är faktiskt ganska smal).

Jag har valt att åka med den senaste Shinkansen-versionen som sedan 2007 trafikerar Tokaido-Shinkansen nämligen den nya N700-serien(!). Nytt för denna typ är att den har aktiv-lutning på vagnarna, samma som vi är så stolta över att vi har på X2000 hemma i Sverige.
Det lutar dock inte lika mycket men visst märker man av det. Tokaido-Shinkansen mellan Tokyo och Osaka är nämligen den äldsta delen av Shinkansen-systemet och jämfört med på andra Shinkansen-linjer i Japan är den förhållandevis kurvig. Och rälsen ligger där den ligger. Eftersom det är bebyggelse vid sidan om är det svårt att "räta ut kurvorna" Därför var man tvungen att ta till aktiv-lutning för att öka hastigheten något. På andra ställen i Japan är sträckningen mer rak och då kommer man upp i hastigheter uppåt 300km/h. Målet är bl a 320 km/h år 2013. Och på de andra olika sträckorna kan Shinkasen-tågen se annorlunda ut. Väster om Osaka går sträckningen genom mycket berg med många tunnelpassager. 500-serien med sin vassa spets-nos och sitt cirkulära tvärsnitt är specialkonstruerat för detta. Norrut från Tokyo använder folk Shinkansen i sin vanliga jobb-pendling. Där kör man Shinkansen-tåg som helt och håller är i två våningar. Men på Tokiado-Shinkansen som går i centrala Japan mellan Tokyo och Osaka handlar det mer om logistik-optimering. Många avgångar i timmen. Vissa stannar på alla stationer. Vissa bara på några. Komforten är hög. Den har helt klart höjts sen sist. Man har tagit bort några stolsrader så det generellt är bättre plats för fötterna. Luft-utblås vid fönsterplatsen, strömuttag och trådlöst nätverk är nytt. Standard i Japan är att i alla tågen (utom lokaltågen) så är alla stolar naturligtvis framåtvända i tågets färdriktning. De vänds alla automatiskt på en gång vid ändstationerna. Man kan vända dem manuellt om man vill sitta t ex 4 pers och jobba mot varandra.

Känns lite konstigt att på bara 2,5 timmar göra samma resa i motsatt riktning som det tog mig 11 dagar att göra. Ibland känner jag dock igen mig. När jag ser toppen på en allé av tallar som sticker upp över hustaken då vet jag var den gamla Tokaidon går. Station efter station där jag stannade för natten susar för bil. Det är en fin klar dag och när vi närmar oss berget Fuji så ser jag att den har fått en ny skepnad sedan jag sist passerade. Nu är det den klassiska bilden. På toppen har det nu nämligen kommit ett lager med vit snö så silhuetten syns därför utmärkt nu.



Det finns tre exempel på starka symbolvärden hos Shinkansen. Vykortet eller flygbolags-affischen med Fuji+Shinkansen+körsbärsträd har jag redan nämnt. När Tokyo fick sommar olympiaden 1964 så skulle det nya höghastighets tåget, symbolen för Japans återhämtning efter 2:a världskriget, vara klart till varje pris. Lika var det när de fick vinter OS till Nagano 1998. Då drog man också en ny linje upp från Tokyo till Nagano uppe i bergen. (det är enda gångerna man även ropade ut stationerna på franska.) Sista exemplet är att det ibland med internationella Stats- och VIP-besök i Japan står "En tur med Shinkansen" på dagordningen. Hur skulle det se ut i Sverige? "Och så vill ni ni väl åka en tur med X2000?". Som aldrig kommer i tid. Och när det inte gör det så skyller SJ på Banverket. Helt otroligt.


Dagens moderna Tokaido-resenär sitter alltså bekvämt tillbakalutad, sover, pillar med mobilen, äter en bento (lunchlåda) och dricker lite grönt te på flaska . Att nästa alla på kvällen i tågvagnen sitter och sover efter några öl (och whisky) från shoppingvagnen är redan allmänt känt. Men nu är det ju mitt på dagen. Jag unnar mig att försöka mig på att göra en socialantropologisk spaning. Jag går runt i några vagnar och spionerar på folk lite. Många verkar sova. (Sova på tåg är nog något som japaner övat på sedan barnsben.)De som inte sover läser ngn profan litteratur typ manga. Jag ser nästan inte en enda som har sin laptop uppe eller jobbar, trots det trådlösa nätverket och trots att det är alltså är mitt på dagen. Hemma i effektiva/lutherska/kalvinistiska Sverige på X2000 sitter alla med sina jävla datorer. Gör man inte det pratar man högt i telefon, (inte sällan jobb). Här är det tyst. Alla har satt sina telefoner på "Manner-mode" dvs utan ringsignal. Jag tror japanerna är mer vana och bättre på än vad vi är att göra tåg-resan som en välbehövlig och stilla paus under dagen. Troligtvis sluter man ögonen också för att skapa en egen stund av enskildet och meditation , bort från all trängsel.

Framtidens Shinkansen-tåg? Det har börjat röra på sig igen med planerna på en helt ny sträckning med helt nya Shinkansen-tåg mellan Tokyo, Nagoya och Osaka. Chuo-Shinkasen kommer gå nästan helt och hållet genom alla berg. Sträckningen blir en hel rak linje mellan städerna istället för idag där det går som ett S. MagLev-tåg som svävar på starka magnetfält i en ränna. I hastigheter upp mot 500km/h. Tokyo-Osaka på 1 tim. Den som lever får se.

Kyoto-Osaka-Kobe


Den sista biten går alltför snabbt. Eftersom den gamla tokaidon formellt har upphört kör jag nu enbart Route 1. Det är kallt (under 10 grader) när jag tidigt på morgonen startar i Kyoto men jag får snabbt upp värmen i benen. Klart väder, solen skiner och temperaturen stiger snabbt.
Route 1 går precis förbi en annan av våra gamla samarbetspartners nämligen M2 så jag har avtalat tid att träffa Fukano-san som är en av våra vänner där. Det vore oartigt att inte stanna till. Jag är dock lite stressad att komma dit i tid. Vi har avtalat ungefär kl 11. Väl framme (i god tid) utanför M2's R&D center svidar jag om lite på gatan (till jeans, T-shirt och kavaj). Vakterna vid gaten blir dock ändå förvånade när jag som mycket udda fågel dyker upp med min cykel. Först försöker de bryskt mota bort mig men när jag förklarar mitt ärende ändrar de sig. Fukano-san dyker snabbt upp och alla procedurer för att komma in fixas. Fukano-san är "very busy" men glädjen att träffas igen är ömsesidig. Vi uppdaterar varanda lite på vad som har hänt med alla sedan sist. Fukano-san är inte längre på R&D utan jobbar numera på huvudkonoret. Tiden efter att samarbetet avslutades var något tuff för Fukano-san men nu trivs han bra på jobbet igen. Han drömmer dock att kunna jobba i en egen mindre firma och kanske på så sätt komma till Sverige igen (Fukano-san älskar Sverige). Vi sitter och småpratar över en kaffe i lunchmatsalen och en timme går fort. Detta är 1:a gången på denna resa jag byter visitkort med någon. Jag observerar att Fukano-san har kvar det fina svenska visitkorts-fodralet i slitet läder jag gav honom för så många år sedan. Jag har själv fortfarande nämligen ett precis likadant. Vi skrattar lite åt detta och tar farväl av varandra med hopp om att ses någon gång igen.
Väl ute på ettan igen går det smidigt att komma in till centrala Osaka. Hittar mitt hotel och avslutar kvällen på ännu en "Långa näsan".

Dagen därpå bär det också av tidigt men då alltså till min slutliga vändpunkt, hamnstaden Kobe. Det är inte så långt till Kobe och även denna dag har jag avtalat tid med min vän och före detta kollega, Oka-san. Han väntar på mig med min stora special-cykelväska i Kobe. Helt plötsligt så har cykelturen för denna gång kommit till sitt slut.


Vi demonterar min cykel snabbt och packar ner den. Oka-san föreslår badhus för att fira att allt gått bra. Naturligtvis en utmärkt idé. Efter badet äter vi och Oka-san skrattar när ölen han beställt till mig kommer in. En enorm sejdel (över en liter) till mig. Och en vanlig lagom till honom. Och det är lika omöjligt som vanligt att få ta hand om notan när Oka-san är med. När vi är klara och skall gå brukar den "redan vara fixad". Oka-san hjälper mig till tåget med packningen, löser en biljett bara för att få komma upp till perrongen och vinka av. Här vänder jag alltså min näsa österut igen, mot Tokyo och sedan vidare hemåt. Men först skall jag åka Shinkansen och träffa lite gamla vänner i Tokyo igen.

torsdag 13 november 2008

Blade Runner


Att resa till Japan är som att resa in i framtiden. Fantastiska kommunikationsmedel (tåg) som snabbt och smidigt tar dig från A till B. Mobiltelefoner med mobiltjänster som vi kommer få se i Sverige först om några år. Allmänt än högre teknologi-nivå. Och mycket folk. Myriader av folk som rör sig likt (arbets-)myror läggs de sedan länge upp-trampade myrstigarna och gångarna. Både över och under mark. Ibland speciellt under mark. Detta gäller speciellt i Osaka runt stationsområdet. Här kan man lugnt och skönt gå ovan mark och undra var alla är men när man väl stiger ner under jorden öppnar sig ett ny värld. Ett enormt tunnelsystem med ett otal gångar och korsningar. För oss som behöver lite riktmärken ovan jord för att hitta är det kört. Helt kört. Mängder med folk traskar runt i det underjordiska gångarna eftersom det är det mest effektivaste när det gäller att komma fram. Ovan gjord är det bara massa övergångställen och broar. Man rycks med in i en mal-ström av människor och vips har man tappat bort sig. Restauranger, barer och affärer i mängder. Osaka är en stad som jag ännu inte begriper mig på. Trots att jag varit här så många gånger har jag allmänt svårt att hitta här. Kanske är det det där med alla underjordiska gångar som gör att det är svårt att få en allmän överblick.


Japan är ett land av de många paradoxerna. Japan kan ibland vara oerhört vackert. Bergen. De gamla husen. Estetiken. Designen. Men ibland kan Japan också vara riktigt fult. Till de mer fula sakerna (och nu är jag kanske lite elak) är faktiskt hur det ser ut i själva statsbilden. Det känns ibland som ordet "Statsarkitekt" inte finns i den japanska vokabulären. Och många städer ser princip likadana ut. Framför stationsområdet finns ett torg med restauranger osv. På dagen är alltså den japanska statsbilden till största delen ganska grå, trist och utan (synbar) ordning. -"Det ser ut som Lego", -Det ser ut som om någon har hällt ut en jättestor låda med Lego" sa en av mina svenska vänner när vi en gång stod längst upp i Yokohama Landmark Tower (Japans högsta byggnad) och blickade ut över stadslandskapet. Med en viss skillnad: Lego-bitarna är av många olika färger. Japanska byggnader är i huvudsak gråa, vita och ibland bruna och beigea.


Men sedan händer något fantastiskt. Blade-runner-faktorn höjs avsevärt. På kvällen, när solen går ner, förvandlas staden till något vackert, mystiskt och stämningsfullt. Alla neon-lampor som tänds upp. Alla enorma storbilds-reklam displayer (Områden i Tokyo med hög "blade-runner faktor" är Shibya och Shinjuku) som sänder ut sina budskap. Natt-livet med det oerhörda utbudet av restauranger och barer blomstrar upp. Höghusens röda anti-kollision-ljus blinkar i takt. Folk lallar runt med sina paraplyer, dock ej ännu med inbyggda lysrör....

onsdag 12 november 2008

Kyoto



En dag i Kyoto går ju bara så fort. Det finns så mycket att se. Alla tempel och helgedomar.
Det behövs minst en vecka (eller två) bara i Kyoto om man skall kunna se allt man vill. Och då får man ändå stressa runt. Det vill jag inte göra. Det har jag redan gjort på alla mina tidigare resor. Nu vill jag bara ta det lugnt en dag.

Mina favoritslipsar heter Nishijin. De kommer från ett av de mera berömda kimono-skräddar-husen i Kyoto, just med namnet Nishijin. Ett viktig uppgift blir således att fylla på förrådet med lite nya Nishijinslpsar. Väl hos Nishijin får man dock inte missa deras Kimono-show. Fantastiska kreationer för den moderna japanska kimono-traditionen. Naturligtvis visas även en modell med Kimono-stil från Heian-perioden då Kyoto var huvudstad i Japan. Det är hon som många många kimono lager på lager (och långt hår i en fläta på ryggen.)

Kejserliga parken är en helt otrolig park där varje träd ser som ett välskött bonsai träd och på Kyoto Handikraft Center kompletterar jag upp min samling med Japanska träsnitt. Naturligtvis blir det några nya av Hiroshiges 53 stationer från Tokaidon. Kyoto Handikraft Center är ett utmärkt ställe att köpa souvenirer på. Här finns tex även den japanska bomulls-morgon (eller snarare kvälls)-rocken Yukata i större storlekar. Det är lite turistiskt och ibland lite krims-krams varning men de är duktiga på träsnitt och har även pågående tryckeri för dem som är intresserad av det.



När mörkret igen börjar falla på befinner jag mig uppe på de östra kullarna med en fantastisk utsikt över stan. "Filosofens väg" är ett berömt vandringsstråk som startar vid Silverpaviljongens tempel och slutar ungefär vid ett av mina favorittempel är Eikando-ji (och Nanzen-ji). Kyoto är lite kallare så de vackra fina röda löven har redan börjat komma här. Kyoto är oxå lite annorlunda uppbyggd. Staden är skapad för över 1000 år sedan enligt kinesisk föregångsbild så man har långa raka gator som korsar varandra vilket gör det lätt att hitta var man är. Det är lite olikt det övriga Japan som mer är av organisk-labyrint-kaos struktur. Vidare är det också något magiskt över Kyoto. Har förvaltas Japan kulturella arv med bland annat Geisha-traditionen.
Mer om det i bonusmaterialet som kommer senare. Det är också det många taxi-bilarnas stad. Jag har då aldrig sett så många taxi-bilar på gatorna som i Kyoto. Här är en som markerar "jag är ledig, varsågod stig in". Dörren öppnas och stängt automatiskt av föraren.


Ett billigt kvällsnöje är att gå till det lokala badhuset, Sento. Detta är ett arv från den tiden när det inte var så vanligt med eget badkar hemma. Nu har ju nästan alla det. Här betalar man en lite slant för att komma in och löga sig. Det är dock inte så fullt med folk. Flera olika små inomhus pooler finns med olika temperaturer och olika vatten. Ibland finns även en bastu! Men först får man alltså skrubba sig ren. Man skall vara ren om kroppen innan doppar sig. Ofta finns också en pool där man kör elektrisk ström i vattnet! Så även på detta Sento i Kyoto. Poolen har ett lite grönare vatten än de andra. Jag tror man har blandat i någon form av salt eller mineral. Kanske för att öka konduktiviteten, vad vet jag. Det står en varningsskylt ovanför men bara på Japanska. När man väl sticker ner foten, börjar det just sticka som nålar i musklerna. Lite otäckt faktiskt så jag jag hoppar över det. Kvällen avslutas på en ny snurr-sushi. Inte lika bra som den förra men här har specialorder-snabb-bandet fått formen av ett litet Shinkansen-tåg som snabbt åker ut till gästen med leveransen...


tisdag 11 november 2008

Kameyama -Kyoto



Vaknar med lite ömt i ryggen. Känns dock som den gamla smärtan och stelheten i musklerna på vänstersidan därbak är borta! Kan det vara så att hon lyckades få bort det? Isåfall ångrar jag lite att jag inte körde en halvtimme till!




Uppe tidigt. Fantastisk cykling! Sedan jag lämnade Nagoga har det bara blivit bättre och bättre! Eftersom jag avvikit de större valfärdvägarna är det mycket lugnare och enklare nu.
Lätt att hitta genom landskapet. Den gamla vägen går bland alla husen. Här verkar Tokaidon också vara en viktigare identitet än fört. Bättre skyltat.
Man har t om ibland verkligen markerat var den går genom att helt enkelt måla vägen gul.
Den nya (Route 1) går strax bredvid. Kanske lite utanför själva "byn" men nära ändå. Det är som att åka genom en enda jätte-lång by där husen byggt längs den gamla vägen. Det lugnt och stilla. Mycket stilla. Som ett sovande samhälle. Man kan åka flera km utan att se en enda person. De vackra fina trähusen är bevarade. Man har tom lyckas få bort alla fula el-stolpar. Ibland kommer dock någon ut och nickar glatt. Och man ser en och annan gammal kutryggig gumma på väg att uträtta något ärende. Kanske lämna sopor vid återvinningsstationen (modell mindre).Vissa går med mycket enkla och rudimentära rollatorer. Andra går med ngt som ser ut som typ kundvagnar och ser ut som värsta "bag-ladies" ute på på promenad. Var finns våra fina svenska rollatorer? Jag såg dem en gång på design-avdelningen på ett varuhus i Ginza (Ginza är det finaste shoppingområdet i Tokyo). Är det verkligen bästa marknadskanalen? I Sverige kvitterar man ut en bra rollator på hjälpmedels-centralen. I Japan köper man den dyrt i Ginza? Jag har dock sett att det i japan finns bra hjälp-utrustning för gamla att köpa på apoteken. Hoppas det kan vara en bättre väg att hitta vad man behöver.


Börjar klättra upp över bergen igen. Där är inte lika brant som vid Hakone men ändå så at svetten börjar rinna. Vackra berg så långt ögat kan se.
Det planar ut bara för att ännu en gång börja stiga. Kyoto ligger på andra sidan berget.
Framåt sen eftermiddag börjar jag närma mig Kyoto. Detta är lite kända trakter för mig så jag slappnar av lite på navigeringen. Skulle jag inte ha gjort!
Tappar bort mig totalt när jag märker att min karta nog har några år på nacken. Aldeles förtvivlad (och trött) är det nära att jag frågar polisen om vart jag är men jag lyckas dock själv reda ut det och rätt. När jag väl kommer till Kyoto börjar det bli mörkt. Kommer fram till det officiella slutet på Tokaidon. Vid Sanjo Ohashi bron är redan natt-livet i full gång.

Jag svänger ner mot mitt nattkvarter. I natt skall jag bo på en favorit; Yuhara Ryokan! Det ligger alldeles intill en liten flod/bäck nära den större Kamogawa-floden. Yuhara Ryokan är nog ett ganska känt ryokan för Svensk-japaner sedan Kjell Fornander i sin utmärkta bok tipsade om detta ställe. Det är ett trevligt och ett mycket prisvärt ryokan där man bor på traditionellt japansk vis med futong-madrass på tatami-golvet. Det finns dock en nackdel. Man måste vara hemma kl 23. Det var lite väl tidigt tyckte vi med Chalmers Japan-kommitté när vi bodde är. Vi förhandlade fram tiden till kl 24. Vi skulle ju ändå fira min födelsedag! När vi sentomsider kom hem lär jag ha klättrat krypandes (till värdhus-värdens stora förtjusning) upp för trapporna och vidare till mitt rum. Själv har jag naturligtvis inte något minne av detta.

Ikväll är det naturligt mycket lugnare. När jag duschat och badat hittar jag en restaurang som serverar Shabushabu! Påminner lite om Sukiyaki som är en slags fondue man tillreder vid bordet. Shabushabu har dock lite annorlunda doppa-köttet-i-såser-innan-du-stoppar-det-i -munnen. Jag beställer en tabehodai-meny dvs "all you can eat" och inte minst en nomihodai-meny "all you can drink" . Detta betyder att du får äta (och dricka) så mycket du kan på 90 min. Jätte hungrig (och töstig) som jag är går jag igång direkt. Med resultatet att "hemma innan kl 23" var inget problem denna kväll. Redan kl 21 snubblar jag in och längtar efter min futon. 10 mil i benen gör sitt till! Imorgon är jag ledig. Sovmorgon. Ingen cykling. Inte så mycket i alla fall. Eftersom jag kommit fram en dag tidigare än planerat får jag en bonusdag i Kyoto!

söndag 9 november 2008

Nagoya-Kameyama






Det tar även en stund att ta sig ut från Nagoya. Hittar min gamle vän Route 1 och svänger västerut. Ingen direkt trafik på söndagsmorgonen så det går ganska fort.
Efter en stund kommer jag fram till ett konstigt ställe. En gammal (övergiven?) verkstad för gamla Volvo Amazoner. Ser också en och annan P1800 färdiga för skrot.
En lite bisarr och ledsam känsla att hitta dem så här övergivna och i mycket dåligt skick. Lite annat än min brors fina röda Amazon Automatic (model 1964 i originalskick) hemma i garaget.

Fin cykling där gamla vägen löper parallellt. Börjar få snitts på det där med navigeringen (inte så många misstag längre). Nu har dock järnvägen (Tokaido Line och Tokaido Shinkasen) svängt av nordost och tar from nu en helt annan väg till Kyoto än landsvägen. Det märrks att det blivit lite mindre tätbefolkat. Nu ser jag också många mer vackra traditionella trä-hus än innan. Försöker på att ta en filmsnutt.




Tokaidon har som sagt många skepnader. Här är en av de mera oväntade. Helt plötsligt så övergår den i en, ja just det; Shoppingarkad.


7 dagar i rad på cykeln börjar kännas. I ryggen! Precis utanför hotellet ligger en massage-"shop" som ungefär ser ut som en tandläkarmottagning med väntrum. De där inne ser seriösa ut då de springer runt i sådana vita rockar/jackor som sjuksköterskor har hemma i Sverige. Jag bestämmer mig för att testa.1:a gången! (På andra ställen i Japan, i tex många gathörn står tyvärr unga tjejer som också erbjuder "Massage Sir?". De tror jag dock inte är speciellt seriösa). Väl inne beställer jag det enklaste på menyn, 30 min. Och slussas in i ett större rum där det redan ligger en och blir knådad. Man får ta av sig jacka och tröja och lägga sig på på magen på en speciell brits. Huvudet ligger i en speciell urgröpning. Man täcks sedan med handdukar. Damen som skall massera mig är 50+. Hon hittar blixtsnabbt, utan att jag behöver säga något, min ondare vänstra sida och lägger större delen tiden där. Förr var massör-yrket något som blinda med fördel kunde ta. Här gäller det att ha fingertoppskänsla för vad som behöver special bearbetas. Ibland är det på gränsen att man börjar skrika men jag försöker härda ut. Ngt mörbultad nästan ramlar jag upp på mitt rum för en tidig sänggång...

lördag 8 november 2008

Toyohashi-Nagoya.





Regn. Nåja det öser inte utan duggar bara lite lätt. Kunde varit värre. Glad att jag slipper Taifun-regnen som kan göra en blöt ända in på kalsongerna.
Också lite lätt huvudvärk sen igår. I dag är målet Nagoya och det är en lite längre tur så det blir igen en dag med fokus på att komma fram lite snabbare.
Min orange barn-vimpel därbak och min brors signalgula jacka gör att jag syns på långt håll.



För den som är intresserad av bilar (och då speciellt japanska bilar) är naturligtvis köerna vid alla rödljus ett fullkomligt Eldorado. Det känns som om i alla fall 95% av bilarna är av Japanska märken. En och annan Volvo, men det är mycket sällan man ser någon SAAB. Volvo Cars etablering i Japan är ett skolboks-exempel på ett framgångsrikt (men dyrt) sätt att etablera sina produkter på den ack så lukrativa japanska marknaden. Istället för att som SAAB sälja bilarna genom redan etablerade (japanska) återförsäljare så bestämde man sig för att bygga upp sin återförsäljarorganisation själv. Mycket mycket dyrare men och med full kontroll på markands-kanaler och prioritet. Idag är Japan en viktig marknad för Volvo Cars och man säljer bilarna med bättre marginal här än i Sverige. Två av mina äldsta Japan-vänner köpte av någon anledning just Volvo efter det att vi träffats. Varumärket har helt klart en starkare premium-känsla än vad vi kanske är vana vid hemma.

För de japanska biltillverkarna är naturligtvis hemmamarknaden högprioriterad och här kan man se många intressanta modeller som vi tyvärr aldrig kommer få se hemma. Det uppvisas en stor flora av bilar i många olika storlekar, allt från mycket små mini-bilar och mini-bussar som ser ut som små limpor, till större SUVer (vissa Toyota Landcruiser har jättestora hjul och ser ut som värsta Monster-truckar) och familje-bussar (även de populära hos ungdomar, fast då ganska stajlade). Man kan också känna igen de bilmodeller som faktiskt finns i Sverige, fast då heter de ju något helt annat.

I Nagoya är världens mest framgångsrika biltillverkare den viktigaste arbetsgivaren. När jag mer och mer närmar mig stan börjar stadsbilden allt mer och mer igen övergå till industrilandkap. Känner igen en av Toyotas underleverantörer samt åker förbi en stor anläggning som gör Toyotas bil-karosser.

Jag har besökt Toyotas fabriker två gånger. 1:a gången var på Chalmerstiden med Chalmers Japan-kommitté i just Toyoda (Toyota City) utanför Nagoya. Från det besöket kommer jag bäst ihåg den oförstående minen på vår guide när vi frågade vad som händer om delarna från underleverantörerna blir försenade. "Men det det händer ju aldrig" blev svaret." Dom kommer ju alltid Just In Time".

Den 2:a gången var på en lite mindre fabrik på Kyushu där man tillverkar bilar för både den inhemska på den internationella marknaden. På bandet gick precis likadana bilar fast med två olika varumärken. På några stod det Toyota och på andra stod det Lexus. Lexus är Toyotas "Premium Brand" för den internationella marknaden och på denna tid fanns inte varumärket Lexus ännu i Japan utan alla bilar där gick som Toyota. Men det var ju till synes precis samma bilar! När jag efter fabriksturen frågade "Men vad är det för skillnad då mellan en Toyota och en Lexus?" Jag hade fram tills då levt i villfarelsen att om man köper en Lexus då får man en bil man lagt ner lite extra energi på att få allting perfekt. Kanske lagt lite extra tid på att manuellt trimma in bilen så den fungerar till 100%. Men efter några svävade svar förstod jag att så är inte fallet. Alla bilar görs (och in-trimmas) på samma sätt. Alltså ingen skillnad eller? Det blev ännu en viktig lektion i hur varumärken har olika värde på olika marknader. I Japan är Toyota ett mycket starkt varumärke . När det det gäller Lexus i övriga världen handlar det mer om förväntningar, livstil och status än mekanisk kvalité, (tror jag).

Nu har Toyota ganska nyligen dock etablerat varumärket Lexus i Japan så nu borde väl ordningen vara återställd eller? Icke sa Nicke.
Visst ser jag Lexus-bilar på gatorna. Men jag ser också några av de helt nya modellerna som går som Lexus hemma i Sverige, och de går som Toyota här!.
Säkert har man någon väl uttänkt varumärkes strategi kring detta men just nu övergår det lite mitt förstånd.

Det är redan mörkt när jag börjar närmar mig Nagoya. Nagoya är ju en mångmiljonstad, till skillnad från städerna jag besökt senast så det tar en lååång stund innan jag ens börjar närma mig stadskärnan. Lämnar inte helt utan oro Route 1 långt bakom mig. Vi 1:a kontakten med tunnelbanan runt stan hittar jag snabbt ett hotell. I källaren finns en av mina favorit Izakayas nämligen Långa Näsan: Tengu (!). Tengu är ett bra ställe att börja kvällen på och ett utmärkt sätt att både äta och dricka sig full på. Jag frossar i gamla favoriter som sparris-bacon-grillspett, grillad Tofu, Stek Sirloin, kött- och grönsaks-fyllda knyten och bacon/vitlök/spenat-sallad. Åh! vad Japansk öl är gott därtill. Jag tappar tidigt räkningen på antalet sejdlar...

Hamamatsu-Toyohashi



Det finns ett ställe på Tokaidon där man för en kort stund faktiskt har vatten på båda sidorna. Stilla havet på ena sidan och Hamanako på andra sidan. Hamanako är en vik som bildar en slags insjö på insidan om de stora vägarna. Detta är speciellt tydligt när man åker tåg. Sundet in dit är smalt och det är livlig båttrafik. Jag stannar kort och pratar med en fiskare och när jag frågar hur det går med fisket så svarar han naturligtvis att det kunde varit bättre. Dessa fiskebåtar har helt annorlunda design än hemma på Västkusten. Ganska låga och de verkar ha max plats för en person (sittandes?) i den lilla hytten.



Lyckas snart hitta den gamla vägen igen och slås av hur fult det är med alla ledningar i luften. Ett sammelsurium av ledningar hänger kors och tvärs i luften. Ett typsikt vackrare kännetecken för var den gamla vägen är en allé med tallar. De syns ganska ofta och många av träden är riktigt gamla. Det verkar som om det är någon som pysslar om dem. De är inte lika raka som våra hemma utan ser mera ut som krökta bonsai-träd. Ibland ser man dem dock bara på ena sidan.


Idag tog jag mig även tid att stanna lite längre vid ett större museum. Man har bevarat ett av de gamla härbärgen vid Futogawa. Futagawa Shuku Honjin är kvar i originalskick och kunde ta emot många gäster på en och samma gång. När de olika feodal-herrarna var ut på Tokaidon var det ofta ganska stora följen. Alla gick till fots utom daimyon själv som satt i en sluten ganska liten och kompakt bärstol. Allra längst fram gick samurajer. Närmast bärstolen gick den personliga livvakten. Längre bak kom övriga, bärandes på olika saker. Att ta emot alla dessa ställde stora krav på härbärget. Huset är jättestort med många tatami-rum. De finare gästerna bodde naturligtvis separat. Övriga fick plats lite mer perifert.

Toyohashi är ett kärt gammalt återseende. Här var vi ofta under japan-tiden eftersom en av våra viktigaste kunder M1 fanns här. Jag drar mig till minnes när vi kom hit på vår 1:a resa. Vår uppgift var att introducera en grupp ingenjörer i vår nya skrivar-teknologi. Vi anländer till deras kontor tidigt en oktober morgon. Vi har mycket packning och lastar allt från taxin och börjar gå upp mot ingången (ganska långt). Det ösregnar. Plötsligt rusar att gäng japaner ut med paraplyer och håller dem över oss så gott det går. Själva blir de dock blöta på kuppen. Ett varmt mottagande och början på ett gott samarbete.

Senare på kvällen hittar jag ett av våra gamla hak vi brukade sitta på. Jag kliver in och säger -"Det var länge sedan sist". Typ 12 år. Och det ser ut som tiden sått stilla. Barägaren (jag kommer ihåg honom) kommer dock inte ihåg mig. Han och jag sitter ensamma en lång stund innan fler gäster kommer och plötsligt så "släpper det" lite. Jag vet inte om det är den japanska whiskyn men helt plötsligt flyter japanskan ganska bra och vi lyckas kommunicera riktigt bra. Barägaren är frånskild från Hokkaido (dit han längtar ibland). Kopplingen "Scandinavia" och Hokkaido kommer snabbt. Där finns t ex tvåglas-fönster vilket annars är ganska ovanligt i Japan. På tvn visas ett program om njursjuka vilket lägger lite sordin på stämningen. Ett gäng stamgäster (redan ganska fulla) snubblar in och konstaterar glatt att det redan sitter en exotisk fågel i baren. Snacket kommer igång. Om Volvo och Kejsaren och Kungen och lite annat. En av lirarna har med sig en påse frukt som de lämnat över till Barägaren. Han börjar genast tvätta och skala och jag får naturligtvis min beskärda del. Det är säsongens frukt och smakar alldeles utmärkt. Vilket jag också påpekar. En av dem försvinner och kommer strax tillbaka och överlämnar en stor påse till mig. Jag tackar och det djupaste. På vägen hem till hotellet funderar jag på vad jag skall göra med all frukt jag fått. Ger dem till hotellets nattvakt som blir mycket glad. För så är det i Japan. Presenter "recyclas" snabbt.

torsdag 6 november 2008

Shizuoka-Hamamatsu



Att hitta var konstnären Hiroshige har avbildat alla sina stationer längs den gamla Tokaidon är inte lätt. Det är heller inte temat för denna reseberättelse. (Det har andra gjort före mig). Men idag hittar jag dock en och det är det berömda tehuset i Mariko (med det klassiskt japanska stråtaket). Så när jag väl lämnat Shizuoka och börjar klättra upp mot Utsunoyama-passet händer det igen. Jag svänger av från en stora vägen och världen förändras helt och hållet. Det blir tyst och stilla. Ofta finns utmärkta (cykel-) vägar uppepå vallarna på respektive sida om floderna. Även husen börjar klänga längs dalgången. Har möter man endast ensamma förmiddags -promenanter (oftast 70+are) som nickar uppskattande till hälsning. Efter Mariko klättrar jag ännu mera uppför tills jag kommer till Meji-tunneln som gör en bra genväg över passet. Här är jag är helt ensam och allting är knäpp-tyst. När jag kommer ut på andra sidan tunneln provar jag att svänga av in på den riktigt gamla Tokaidon (dvs den som fortfarande är vandrings-stig i grus och sten!) och rullar fullt bromsande ner för branten (man har ju för fan mountainbike tänker jag). Med hjärtat i halsgropen går det hyfsat kontrollerat nedför det branta berget. Mer så här äkta gammal Tokaido blir det inte!



Väl nere rullar det på igen och jag och tar ganska bra distans. Här på platten trängs husen igen på slätt-landet mellan berget och havet. Många floder rinner ner från bergen så många broar blir det. Flera tåg- och vägbroar går parallellt. Ibland kan flodbankarna vara ganska breda. Jag börjar ta för vana stanna mitt på broarna och ta in landskapet. Lyckas tillslut få med Tokaido Shinkansen när det susar förbi på bron bredvid. Ännu ett nytt pass över nya berg. Inte lika högt men än dock ganska krävande. Här uppe blåser det lite snålt. Tebuskarna står radade i fina rader. Ännu i denna dag vet jag inte varför man har små propellrar (som ser ut som små vindkraftverk) över tebuskarna. Hittar tyvärr ingen att fråga. Hålla borta fåglar? Är och förblir ännu ett (japan-) mysterium...


De grillade spetten på Yakitori-stället i Hamamatsu blir så dagens final. Ytterligare en studie i japansk professionalism. Det bäres in under stort stoj. Iskall öl i iskalla ölsejdlar passar utmärkt till...

onsdag 5 november 2008

Fuji-Shizuoka















Min kollega sa, att när det gäller klicka-fast-i pedaler, så finns det två typer av människor. Dom som har ramlat och dom som ännu inte har ramlat. Idag börjar jag dagen med att ramla på sidan med fötterna fast i pedalerna. Jag är i princip stillastående när jag ramlar så jag slår mig inte direkt men det är dock lite otäckt och inte så lite skämmigt.
En gammal dam är framme och frågar hur det gick. Jag säger "ok desu". Verkar dock som sadeln gick sönder. Överdelen på sadeln lossnade helt och det gör att sadeln helt plötsligt blivit lös och obekväm. Kan tyckas vara en bagatell men om man skall tillbringa så lång tid på sadeln måste den vara perfekt. Att köpa ny är en risk eftersom det tar ett tag för rumpan att vänja sig vid den och det vill jag inte just nu (redan ganska öm). Hela 10-fikat går åt att fixa detta. Tur man har med sig sin swiss-army-knife.

Nåväl, gör en ny start på att komma iväg. Berget Fuji syns lite bättre idag även om det kunde vara klarare. Berget tornar upp sig över stan. Till lunch blir det små friterade räkor (typiskt för trakten) där man äter allt. Ögon, antenner och huvud. Gott!
Min karta är riktigt bra när det gäller att hitta var den gamla vägen går. Det är dock ganska svår navigerat och tar ganska lång tid lång tid. (Troligtvis är det så att ibland åker jag på den gamla Tokaidon utan att veta om det och ibland åker jag inte på den fast jag tror att jag gör det). Jag kör flera gånger över den gamla järnvägen (Tokaido-line) som är en del av dagens Tokaido. Åker också över den stora motorvägen, (Tomei-express) som är en annan. När jag åker under Shinkansen-viadukten och stannar och väntar för kolla när ett tåg susar förbi behöver jag inte vänta länge. Enligt tidtabell är det som mest minst 11 tåg i timmen som passerar här, i varje riktning (!). Men blir jag förvånad av hur tyst det låter när det passerar. De gånger jag stått på (eller under) en station (4spåriga stationer, sådana som vi borde ha t ex i Lerum) när det passerar har det varit ett himla oväsen. Men nu när den går i sin speciella ränna är det är faktiskt ganska tyst. Man har sagt att det som låter mest är pantograferna (strömavtagarna) men de verkar ha jobbat bort ljudet på dem med. Åker ner till havet igen för att ta lite distans. Likadan tsunami-mur här. Kommer ganska tidigt till Shizuoka där jag bestämmer mig för att ta in på hotell. Det blir en lite kortare dag idag.






























Dagens räddning är snurr-sushin på kvällen. En snurr-sushi (eller Kaiten-sushi) är speciell typ av mkt prisvärd Suhibar där man nått stor uppfinningshöjd när det gäller att få ut sushin till gästerna. Runt hela sushibaren (som sträcker sig långt ut i lokalen) går ett löpande-band som transporterar sushitallrikarna runt runt framför näsan på gästerna. Ser man ngt man vill ha så tar man bara av det från bandet och börjar äta. Varje tallrik har en speciell färgkod och priset räknas ihop på slutet. Vill man ha grönt te finns en lite tryckkran med hett vatten vid din plats. Övrig dryck beställes från serveringspersonalen som hämtar den i en speciallucka. Så långt allt väl. Men detta är nog den mest tekniskt avancerade snurr-sushi jag varit på någonsin. Förutom det sedvanliga Sushi-bandet har den inte bara ett extra löpande-band för muggar, extra wasabi (om så önskas) och nori. Den har dessutom ett tredje(!) enkelriktat höghastighets-löpande-band för specialbeställningar från allra längst in i köket. Man kan som vanligt beställa vad som helst rakt över disken från sushi-kockarna som även de står långt ut i lokalen och tjoar. Men (och nu kommer det allra senaste!): Framför var och en av gästerna finns även en display där man trycker fram och beställer vad man vill ha, även denna vägen. Så fort jag tryckt på en beställning skriver en liten skrivare ut en lapp hos sushikocken och det tar inte lång tid innan man får vad man beställt. Beställer man dryck så bärs även den fram på en likadan färgkodad tallrik. Och nu till avslutningen: Förut var serveringspersonalen tvugna att manuellt räkna ihop alla färgkodade tallrikar för att ta fram slutnotan. Nu drar de bara med en lite hand-dosa över alla tallrikar och får blixsnabbt fram vad summan blir. Betalar gör man vid utgången. Ibland kan Japan vara ett logistiskt mirakel. (Ibland inte.)

tisdag 4 november 2008

Hakone-Fuji





På ett Onsen börjar man naturligtvis dagen med ett morgon-dopp. Fast då handlar det inte om ett dopp i havet eller i kalla sjön. Utan ner i den varma utomhuspolen!
Nästan tomt i badhuset så här tidigt på morgonen. Långsamt vaknar man i det varma vattnet. Traditionell japansk frukost är dock ingen hit. Att testa nya saker till lunch och middag går bra men till frukost vill man ju ha vad man är van vid. Från den japanska buffén plockar jag bara miso-soppa, omelett och den lilla stelnade ägg-stannings-soppan som äts med tesked. Tur det även fanns bröd, yoghurt och kaffe.
Två från personalen vinkar hej då när jag lastar på cykeln. Nu bär det iväg. Och det bär brant uppför, uppför och uppför. Längs serpentinvägarna klättrar jag sakta upp mot Hakone-passet. Mycket höga berg på båda sidor om vägen.
Längst där uppe ligger en sjö som jag vet nästan är höjdpunkten på klättringen.
Jobbigt. Svetten rinner och droppar från näsan. Måste t om stanna och gå ibland.
Nu cyklar jag i princip på den gamla vägen. Men ibland viker den av och går parallellt eller längs någon annan ännu brantare genväg upp över berget. Tänker på bärarna på 1600-talet som var tvungna att bära alla bärstolar. En välbehövlig paus fås vid muséet som helt är tillägnat den gamla vandringsleden över berget. Där får jag en personlig visning av den äldre gentlemannen som glatt visar runt. Kostar typ 5 kr i entré-avgift. Därefter får jag min 1:a punktering men det är lätt fixat med en ny slang. Kunde var värre. Jag tänker på de jag såg mitt i natten böjda med pannlampa över cyklarna vid sidan om vägen på Vätternrundan för några månader sedan.

Väl framme vid vid sjön surrar det med turistbussar igen. Äldre damer står utanför på gatan och ropar in allt folk till restaurangerna. Jag smiter in och äter kalla nudlar med kall buljong, wasabi och purjolök. Hur gott låter det? Jag lovar. Det är en delikatess!
På sjön åker kitchiga båtar. Dels kan man kryssa runt på sjön med lite större båtar som ungefär ser ut som kopior av Regalskeppet Vasa. Ville man inte det finns trampbåtar som ser ut som svanar. I Hakone kan man också promenera längs en flera hundra år gammal tall-allé som är kvar från den gamla leden och som ger en bra känsla av hur det kunde vara förr. Väl uppe på toppen passar det bra med lite vila för sen bär det av neråt. Världens lääängsta nedförsbacke ända ner till havet. Inte lika brant men fort går det ändå. Det man förlorar i karusellen tar man igen i gungorna. Nu är det bara Route 1 som gäller. Dock lite otäckt ibland med alla lastbilar som också gasar på. Väl därnere har jag faktiskt problem att hitta ut till havet. Råkar ut för en mildare version av Gaijin-fever. Gaijin-fever är när en utlänning (för) plötsligt konfronterar en japan med t ex en fråga om vägen och det enda man får till svar är lite nervöst fnissande, och att personen blir röd i ansiktet springer därifrån. Väl vid havet cyklar jag upp på en enorm betongmur som går ca 20 km längs Suruga-bukten. Har man byggt denna för att hindra tsunamis från att rulla in över stan? Troligen.
När jag till slut svänger av hamnar jag plötsligt i ett enormt industriområdet. Känns ungefär som när jag var och besökte Sandvik i Sandviken för några veckor sedan. Bara att detta är så mycket större och verkligen en del av stadslandskapet. Vid berget Fujis fot ligger staden Fuji. Berget skymtar till ibland men jag hoppas på ett klarare väder i morgon.Ett enklare business-hotell framför stationen blir ett bra och billigt nattkvarter. Nästan helt ensam på en stor izakaya på kvällen.