Noise Pollution

Japan är ett land som låter. Det är mycket ljud. Hela tiden. Och överallt.

Allting pratar och det är en strid ström av "public annoncements" som strömmar mot en. Oftast på en svår och (för oss utlänningar) ibland obergriplig japanska där man använder de mer hövliga grammatiska artighetsformerna. Speciellt när man åker tåg och lokal trafik så ropas det konstant ut information om allt och till alla. Och när man kliver på bussen där bak säger en röst i en högtalare -"Var vänlig och tag en biljett". När lastbilarna svänger ropar en varnade(kvinno-)röst till övriga medtrafikanter från en högtalare på utsidan. -”Nu svänger vi till vänster!”. Rulltrappor och transport-banden varnar när man skall kliva av. Vending-maskinerna som säljer läsk/kaffe/öl/sake etc, biljettautomaterna för tågen och tunnelbanan samt de publika telefonerna hälsar en välkommen och tackar den högt ärade Kunden för förtroendet. Hissar berättar om de är på väg upp eller ner. Men det är också mycket tjut, pip och surr. T ex när Shinkansentågen snart skall/vill stänga dörrarna ljuder en oerhört stressande signal på hög ljudnivå över hela perrongen (blandat med stinsens höga varningsrop). Övergångsställen visslar när det är rött och spelar en glad melodi när det är grönt. Så långt är allt ändå ganska lugnt.

Men så har vi bilarna med högtalarna på taket. Utmärkta högtalare av god kvalité med volymen alltid på högsta nivå. De mer snälla bilarna är återvinningsbilarna som samlar ihop kylskåp och annat otympligt. De hörs flera kvarter långt bort att de är på gång. Sen så har vi politikerna med sina kampanj-bilar. Ibland åker de bara förbi och sprider sitt budskap. Kanske ett gäng tjejer har bil-fönsterna nere, hurrar och vinkar med sina flaggor. Ibland står dock de stilla framför stationstorget, politikern kliver upp på taket och pratar länge (och högt) om sina val-löften. Sist har vi de politiskt extrema. Oftast höger-extremister som åker runt i sina svart-vita bussar med japanska flaggan målat och spelar militär-marscher från 2:a världskriget varvat politisk propaganda. Hur högt som helt med många högtalare på taket. Även om man sitter inomhus slipper man inte undan. Torget utanför vårt kontor i Shin-Yokohama var ett vanligt tillhåll för dessa och det var alltid lika påträngande. Man undrar varför de får hållas? Kanske åberopar de yttrandefriheten? Ett annat sällskap som dock inte kan göra detta är motorcykel-gängen som åker runt på nätterna. Deras motorcyklar låter som trimmade mopeder utan ljuddämpare och de åker i stora klungor genom stan och gasar motorcyklarna på max-varv bara för att väcka uppmärksamhet. Hur kan de få hållas undrar man argt när man vaknar mitt i natten.

Bland de mer trevliga ljuden är Kl 17-melodin som spelas i kommunala (?) högtalare uppsatta lite här och där. Kanske betyder det (eller betydde det en gång i tiden)att arbets-(eller skol-)dagen är slut. Inne på stationsområdet hör man ibland en ganska utdragen ”ding-dong” signal som jag inte ännu fattat vad den betyder. Kanske är det -”Allt är väl, allt är OK”. Kastanje-försäljaren framför stationen hemma i Yamate ropade med en mjuk melodi för att locka kunder. Det berättas och att förr fanns det en brandvakt som gick omkring i kvarteret och ropade att -”Allt är väl, ingen fara”.

Generellt kan man dock säga att det ligger en ganska hög ljudmatta i bakgrunden som vi inte är vana vid. Jag tror dock att japanerna inte tänker så mycket på det. Min kollegor på Olympus förstod inte alls vad jag menade när jag frågade dem om de inte hör oljudet i personalmatsalen från alla pipande kassa-maskiner. Det fungerar så att för varje rätt man plockar till sin bricka drar man sitt företags-kort i läsaren och den ger ifrån sig en inte helt angenäm signal (mycket högre än i kassan hemma i Sverige på ICA). Det blev ofta ganska många små-tallrikar på brickan så det var en ständig kakofoni av toner i hela matsalen när alla skulle hämta mat. Eller när jag frågade en svensk vän sedan länge bosatt i japan om han inte hörde oljudet längre. Han hade också först svårt att förstå vad jag menade. Det verkar som om ljudet inte stör längre utan har blivit en del av den trygga vardagen. Så måste det ju vara. Hur kan man annars förklara att folk står ut i t ex Pachinko (och spel) hallarna. Dit man ju går för en kort stunds avkoppling efter arbetet.