Att resa till Japan är som att resa in i framtiden. Fantastiska kommunikationsmedel (tåg) som snabbt och smidigt tar dig från A till B. Mobiltelefoner med mobiltjänster som vi kommer få se i Sverige först om några år. Allmänt än högre teknologi-nivå. Och mycket folk. Myriader av folk som rör sig likt (arbets-)myror läggs de sedan länge upp-trampade myrstigarna och gångarna. Både över och under mark. Ibland speciellt under mark. Detta gäller speciellt i Osaka runt stationsområdet. Här kan man lugnt och skönt gå ovan mark och undra var alla är men när man väl stiger ner under jorden öppnar sig ett ny värld. Ett enormt tunnelsystem med ett otal gångar och korsningar. För oss som behöver lite riktmärken ovan jord för att hitta är det kört. Helt kört. Mängder med folk traskar runt i det underjordiska gångarna eftersom det är det mest effektivaste när det gäller att komma fram. Ovan gjord är det bara massa övergångställen och broar. Man rycks med in i en mal-ström av människor och vips har man tappat bort sig. Restauranger, barer och affärer i mängder. Osaka är en stad som jag ännu inte begriper mig på. Trots att jag varit här så många gånger har jag allmänt svårt att hitta här. Kanske är det det där med alla underjordiska gångar som gör att det är svårt att få en allmän överblick.
Japan är ett land av de många paradoxerna. Japan kan ibland vara oerhört vackert. Bergen. De gamla husen. Estetiken. Designen. Men ibland kan Japan också vara riktigt fult. Till de mer fula sakerna (och nu är jag kanske lite elak) är faktiskt hur det ser ut i själva statsbilden. Det känns ibland som ordet "Statsarkitekt" inte finns i den japanska vokabulären. Och många städer ser princip likadana ut. Framför stationsområdet finns ett torg med restauranger osv. På dagen är alltså den japanska statsbilden till största delen ganska grå, trist och utan (synbar) ordning. -"Det ser ut som Lego", -Det ser ut som om någon har hällt ut en jättestor låda med Lego" sa en av mina svenska vänner när vi en gång stod längst upp i Yokohama Landmark Tower (Japans högsta byggnad) och blickade ut över stadslandskapet. Med en viss skillnad: Lego-bitarna är av många olika färger. Japanska byggnader är i huvudsak gråa, vita och ibland bruna och beigea.
Men sedan händer något fantastiskt. Blade-runner-faktorn höjs avsevärt. På kvällen, när solen går ner, förvandlas staden till något vackert, mystiskt och stämningsfullt. Alla neon-lampor som tänds upp. Alla enorma storbilds-reklam displayer (Områden i Tokyo med hög "blade-runner faktor" är Shibya och Shinjuku) som sänder ut sina budskap. Natt-livet med det oerhörda utbudet av restauranger och barer blomstrar upp. Höghusens röda anti-kollision-ljus blinkar i takt. Folk lallar runt med sina paraplyer, dock ej ännu med inbyggda lysrör....
