Jag fegar lite i början. Kör mycket trottoar och ganska sakta.
Kommer på att det är över 15 år sen sist jag körde cykel i Japan. Skoter har det dock blivit hel del men cykel var länge sedan. Cykeln känns dessutom lite ovant vinglig med all packning på. Men snart ger jag mig ut på landsvägen och då går det undan. Och vänstertrafik känns helt ok. Hittar snabbt Kokudo ichi go eller Route 1 och konstaterar att -"Jahapp, då var man äntligen på väg då!"
10 dagar på Tokiadon framför mig. Nu gäller det dock att hitta den gamla vägen, för jag vill ju helst inte cykla på Route 1. Det är en av Japans mest trafikerade landsvägar med mycket tung trafik. Inser alltså snabbt att den egentligen inte alls är trevlig att cykla på. Efter en stund hittar jag med hjälp av kartan jag fått av mina japanska vänner var man svänger in på den gamla landsvägen. Och då blir det helt plötsligt så där stilla, trevligt och småstadsaktigt som det ibland kan bli på smågatorna i Japan, även i det stora miljonstäderna. Lite folk som promenerar till stationen. En glad hop med skolbarn på väg till skolan. Ibland hör man de karaktäristiska skriande bromsljuden från några japanska cyklar. Ett oljud som ibland även tycks dubblera som ringklocka.
Själv cyklar jag andäktigt och läser på alla informationsskyltar om den gamla Tokaidon som man satt upp längs vägen. Det var ju baggis. Vem sa att det var svårt att navigera i Japan? Men så händer det som brukar kunna hända. Jag tappar koncentrationen för en kort stund, missar någon viktig skyllt i informationsbruset och snart konstaterar jag att inte alls är kvar på den gamla Tokaidon. Faktum är att jag har ingen jävla aning om alls var jag är. Men så jag hur ljudet från Route 1 på min ena sida. Inser att Route 1 kommer bli både min vän och fiende. Så länge jag har koll på vart den är så kommer jag hitta någorlunda rätt på min resa i Japan. Och vill jag snabbt ta lite distans så är det Route 1 som gäller. Många rödljus blir det dock. Känns ganska krångligt med mina klicka-fast-i-pedaler.
Bestämmer mig för att svänga av tidigare ner till havet vid Enoshima och kommer för första gången på fram till Stilla havet, som idag faktiskt är ganska stilla. Många många surfare ligger och guppar och väntar på den rätta vågen. Kryssar fram längs joggare och surfare längs stranden.-"Gambare! gamabare!" -"Kämpa! Kämpa!" ropar två småtjejer när de hänger ut genom en bilruta. Den ena är ungefär lika gammal som min dotter Elin.
-"Gambarimasu yo" -"Men jag kämpar ju" svarar jag så gott det går
-"Irasshai! irashhai! Irsasshaaaai!" fullkomligt gapar alla på ramen-restaurangen när jag kliver in. De triggas av varandra och alla skriker och gormar -"Välkommen Välkommen Välkommeeen!" så fort man satt foten innanför dörren. Till slut hör
man även ett skrik från han står allra längst in restaurangen och diskar. Ute i köket står en stor kittel har stått länge i kokat ihop till "buljongen", kanske den viktigaste basingrediensen till Ramen-nudlarna. Jag förstår varför det var en så lång kö utanför. Det var de godaste nudlarna jag ätit på mycket mycket länge.Börjar närma mig Hakone-bergen. Gråmulet väder men plötsligt spricker det igenom och man ser alla (japanska) bergs moder. Fuji. Kanske det vackraste berget i världen (Att titta på fast inte att bestiga. Att bestiga den gamla vulkanen Fuji är ungefär som att klättra upp en sned öken.) Det känns alltid på något sätt sällsamt att vila ögonen på Fuji. Och man fylls med angenäm känsla av vördnad.
Kommer så till slut fram till dagens mål, Hakone Yumoto. Ett Hakone Yumoto i totalt kaos. Hur mycket folk som helst trängs i alla gathörn och affärer.
Poliserna viftar med sina röda pinnar och blåser i visslpiporna som galningar för att försöka styra upp när folkmassan skall gå över gatan. På järnvägstationen har man förberett med fållor där man föser in folket för att på rätt sätt komma med på tågen. Jag frågar vad som händer och får svaret -"Matsuri". Japanerna är tokiga i sina festivaler och hittar på alla tänkbara ursäkter för att få festa till det lite. Ganska trevligt faktiskt. Fast en lite orolig känsla börjar sprida sig i magen. Om alla dessa skall bo kvar här inatt hur går det då för mig? Jag som ingen hotell-bokning har. Gör det smarta draget att gå in på en på en av resebyråerna och ber dem boka ett rum för mig vid någon av det varma källorna. Om man skall bo på t ex värdshus i Japan och vill behålla harmonin så bokar man innan. Det går ibland bra att "bara dyka upp" och fråga "finns det ett ledigt rum?". Men då kan de bli lite stressade av det plötsligt oväntade och kan kanske tom säga "Nja" av allmänna stress-usch vad jobbigt det blev nu då-skäl. Ett smart sätt är att även här ta hjälp av en mellanhand . Tjejen på resebyrån ringer snabbt upp och verkar också lite "gå i god för mig"- "Han kan prata lite Japanska och verkar veta hur man uppförsig i badet". Det kostar lite men det gör inte så mycket. Här skall badas Onsen! På hotellet är det tre personer som hjälper mig med att lasta av cykeln (slutar med att de lyfter in cykeln i Lobbyn!)och det tar inte många minuter från det att jag checkat in till dess jag ligger ny-skrubbad i den heta i utomhus-polen. Mörkret faller snabbt. Månen tittar fram över bergskammen, högt över huvudet. Senare intages en utmärkt 13-rätters middag som jag får serverad på rummet. Kyld öl och sake därtill. Somnar nybadad (efter 2:a rundan) på futongen i mitt alltför stora tatami-rum mycket nöjd med min 1:a dag på Tokaidon. Somnar med öppet fönster. Utanför forsar vattenfallet.
