Det finns ett ställe på Tokaidon där man för en kort stund faktiskt har vatten på båda sidorna. Stilla havet på ena sidan och Hamanako på andra sidan. Hamanako är en vik som bildar en slags insjö på insidan om de stora vägarna. Detta är speciellt tydligt när man åker tåg. Sundet in dit är smalt och det är livlig båttrafik. Jag stannar kort och pratar med en fiskare och när jag frågar hur det går med fisket så svarar han naturligtvis att det kunde varit bättre. Dessa fiskebåtar har helt annorlunda design än hemma på Västkusten. Ganska låga och de verkar ha max plats för en person (sittandes?) i den lilla hytten.
Lyckas snart hitta den gamla vägen igen och slås av hur fult det är med alla ledningar i luften. Ett sammelsurium av ledningar hänger kors och tvärs i luften. Ett typsikt vackrare kännetecken för var den gamla vägen är en allé med tallar. De syns ganska ofta och många av träden är riktigt gamla. Det verkar som om det är någon som pysslar om dem. De är inte lika raka som våra hemma utan ser mera ut som krökta bonsai-träd. Ibland ser man dem dock bara på ena sidan.
Idag tog jag mig även tid att stanna lite längre vid ett större museum. Man har bevarat ett av de gamla härbärgen vid Futogawa. Futagawa Shuku Honjin är kvar i originalskick och kunde ta emot många gäster på en och samma gång. När de olika feodal-herrarna var ut på Tokaidon var det ofta ganska stora följen. Alla gick till fots utom daimyon själv som satt i en sluten ganska liten och kompakt bärstol. Allra längst fram gick samurajer. Närmast bärstolen gick den personliga livvakten. Längre bak kom övriga, bärandes på olika saker. Att ta emot alla dessa ställde stora krav på härbärget. Huset är jättestort med många tatami-rum. De finare gästerna bodde naturligtvis separat. Övriga fick plats lite mer perifert.
Toyohashi är ett kärt gammalt återseende. Här var vi ofta under japan-tiden eftersom en av våra viktigaste kunder M1 fanns här. Jag drar mig till minnes när vi kom hit på vår 1:a resa. Vår uppgift var att introducera en grupp ingenjörer i vår nya skrivar-teknologi. Vi anländer till deras kontor tidigt en oktober morgon. Vi har mycket packning och lastar allt från taxin och börjar gå upp mot ingången (ganska långt). Det ösregnar. Plötsligt rusar att gäng japaner ut med paraplyer och håller dem över oss så gott det går. Själva blir de dock blöta på kuppen. Ett varmt mottagande och början på ett gott samarbete.
Senare på kvällen hittar jag ett av våra gamla hak vi brukade sitta på. Jag kliver in och säger -"Det var länge sedan sist". Typ 12 år. Och det ser ut som tiden sått stilla. Barägaren (jag kommer ihåg honom) kommer dock inte ihåg mig. Han och jag sitter ensamma en lång stund innan fler gäster kommer och plötsligt så "släpper det" lite. Jag vet inte om det är den japanska whiskyn men helt plötsligt flyter japanskan ganska bra och vi lyckas kommunicera riktigt bra. Barägaren är frånskild från Hokkaido (dit han längtar ibland). Kopplingen "Scandinavia" och Hokkaido kommer snabbt. Där finns t ex tvåglas-fönster vilket annars är ganska ovanligt i Japan. På tvn visas ett program om njursjuka vilket lägger lite sordin på stämningen. Ett gäng stamgäster (redan ganska fulla) snubblar in och konstaterar glatt att det redan sitter en exotisk fågel i baren. Snacket kommer igång. Om Volvo och Kejsaren och Kungen och lite annat. En av lirarna har med sig en påse frukt som de lämnat över till Barägaren. Han börjar genast tvätta och skala och jag får naturligtvis min beskärda del. Det är säsongens frukt och smakar alldeles utmärkt. Vilket jag också påpekar. En av dem försvinner och kommer strax tillbaka och överlämnar en stor påse till mig. Jag tackar och det djupaste. På vägen hem till hotellet funderar jag på vad jag skall göra med all frukt jag fått. Ger dem till hotellets nattvakt som blir mycket glad. För så är det i Japan. Presenter "recyclas" snabbt.
