På ett Onsen börjar man naturligtvis dagen med ett morgon-dopp. Fast då handlar det inte om ett dopp i havet eller i kalla sjön. Utan ner i den varma utomhuspolen!
Nästan tomt i badhuset så här tidigt på morgonen. Långsamt vaknar man i det varma vattnet. Traditionell japansk frukost är dock ingen hit. Att testa nya saker till lunch och middag går bra men till frukost vill man ju ha vad man är van vid. Från den japanska buffén plockar jag bara miso-soppa, omelett och den lilla stelnade ägg-stannings-soppan som äts med tesked. Tur det även fanns bröd, yoghurt och kaffe.
Två från personalen vinkar hej då när jag lastar på cykeln. Nu bär det iväg. Och det bär brant uppför, uppför och uppför. Längs serpentinvägarna klättrar jag sakta upp mot Hakone-passet. Mycket höga berg på båda sidor om vägen.
Längst där uppe ligger en sjö som jag vet nästan är höjdpunkten på klättringen.
Jobbigt. Svetten rinner och droppar från näsan. Måste t om stanna och gå ibland.
Nu cyklar jag i princip på den gamla vägen. Men ibland viker den av och går parallellt eller längs någon annan ännu brantare genväg upp över berget. Tänker på bärarna på 1600-talet som var tvungna att bära alla bärstolar. En välbehövlig paus fås vid muséet som helt är tillägnat den gamla vandringsleden över berget. Där får jag en personlig visning av den äldre gentlemannen som glatt visar runt. Kostar typ 5 kr i entré-avgift. Därefter får jag min 1:a punktering men det är lätt fixat med en ny slang. Kunde var värre. Jag tänker på de jag såg mitt i natten böjda med pannlampa över cyklarna vid sidan om vägen på Vätternrundan för några månader sedan.
Väl framme vid vid sjön surrar det med turistbussar igen. Äldre damer står utanför på gatan och ropar in allt folk till restaurangerna. Jag smiter in och äter kalla nudlar med kall buljong, wasabi och purjolök. Hur gott låter det? Jag lovar. Det är en delikatess!
På sjön åker kitchiga båtar. Dels kan man kryssa runt på sjön med lite större båtar som ungefär ser ut som kopior av Regalskeppet Vasa. Ville man inte det finns trampbåtar som ser ut som svanar.
I Hakone kan man också promenera längs en flera hundra år gammal tall-allé som är kvar från den gamla leden och som ger en bra känsla av hur det kunde vara förr. Väl uppe på toppen passar det bra med lite vila för sen bär det av neråt. Världens lääängsta nedförsbacke ända ner till havet. Inte lika brant men fort går det ändå. Det man förlorar i karusellen tar man igen i gungorna. Nu är det bara Route 1 som gäller. Dock lite otäckt ibland med alla lastbilar som också gasar på. Väl därnere har jag faktiskt problem att hitta ut till havet. Råkar ut för en mildare version av Gaijin-fever. Gaijin-fever är när en utlänning (för) plötsligt konfronterar en japan med t ex en fråga om vägen och det enda man får till svar är lite nervöst fnissande, och att personen blir röd i ansiktet springer därifrån. Väl vid havet cyklar jag upp på en enorm betongmur som går ca 20 km längs Suruga-bukten. Har man byggt denna för att hindra tsunamis från att rulla in över stan? Troligen.När jag till slut svänger av hamnar jag plötsligt i ett enormt industriområdet. Känns ungefär som när jag var och besökte Sandvik i Sandviken för några veckor sedan. Bara att detta är så mycket större och verkligen en del av stadslandskapet. Vid berget Fujis fot ligger staden Fuji. Berget skymtar till ibland men jag hoppas på ett klarare väder i morgon.Ett enklare business-hotell framför stationen blir ett bra och billigt nattkvarter. Nästan helt ensam på en stor izakaya på kvällen.
